Lumpmaja, vik hädan!

Jag har haft en benägenhet att samla på mig det mesta de 27 år jag levt! Ok det kanske inte är jätte illa nu, jag menar mitt hem ser ju kanske inte ut som en lumpmajas hem men i de mörkaste vrår! Mina garderober är ju t.ex fulla, källaren likaså. Jag har bara blivit oerhört bra på att paketera all skit så att det ser mindre ut än vad det egentligen är! Sedan så har jag ju faktiskt gjort några halvtappra stor-rensningar de 6 år som jag har bott själv.

De första stor-rensningarna är nästan för pinsamma för att omnämnas! Jag kan bara göra ett försök att hävda att jag någon gång under min barndom (eller ett par gånger) måste ha lidit av tillfällig sinnesförvirring. Kanske relativt långa sådana med. I mina gamla lådor som jag hade i källaren när jag bodde hemma hos föräldrarna hittade jag bl.a en tepåsesamling och en sockerbitssamling (fy så äckligt!!). Det coola med dom, om man nu ska försöka se något positivt, var att de var från hela Europas hörn. En spelkortssamling hittades också och denna gick ju faktiskt att sälja. Suddigumssamlingen slängdes omedelbart, liksom brevpapperssamlingen och en hel drös med mjukdjur.

Det mesta är med andra ord slängt och genom åren har det blivit ett otaliga svarta sopsäckar. Men det måste finnas mer! Jag avskyr när det är plottrigt och vet inte hur många gånger jag har fantiserat om att källaren skulle börja brinna och bespara mig denna beslutsångest! En del saker är det faktiskt lite svårt att veta hur man ska göra med. Mitt akvarium t.ex. Just nu används det sedan min syster prackade på mig två fiskar och sedan gick och sålde sitt akvarium! Men idag har jag faktiskt bestämt mig för att sälja det! Jag är riktigt stolt över mig själv! Ja det är fint, ja en dag kanske man har barn som kommer vilja ha ett akvarium men den dagen den sorgen. Jag kommer med största sannolikhet inte vilja ha det. Jag har ett katt. Så nu ska fotas och läggas ut annons på blocket och eniro och så har jag gjort något riktigt produktivt idag med! Det pågår även förhandlingar (inne i mitt huvud) om huruvida min sekretär i massiv ek ska säljas med och det lutar nog åt att den ska det. Den passar inte riktigt in här och var som sagt något jag ville ha när jag var liten. Varför skulle jag vara en sådan bestämd unge för?? Om jag inte hade tagit mina sparpengar och tjatat halvt ihjäl mina arma föräldrar så skulle jag inte sitta och ha detta problem nu! Den var ju knappast billig och nu lär jag ju få hälften om ens det för den.

Det är bara att konstatera att jag alltid har älskat att shoppa och nu får jag lida för det. Suck.