Farfar och musikanterna

Idag har jag och mina två systrar varit och hälsat på farfar igen. Vi gör det relativt ofta då varken hans barn eller de andra barnbarnen anser sig ha tid med detta, som det verkar som. Det är klart att ett av hans barn bor ganska långt ifrån och ett annat har en respektive som uppehåller denne dag och natt men liiiite oftare tycker man ju att besöken kunde ske. Vi talar trots allt om världens goaste farfar med ett hjärta större än någon annan levande varelses. Det tredje barnet förtjänar knappt att nämnas, enligt mig, då denne har gjort farfar så illa som man bara kan göra och till synes utan orsak. Kanske är det bäst att denne är helt ute ur bilden? Denne verkar då inte tillföra något gott.

Han är alltid på gott humör och även när han inte är det så ser han ändå alltid det bästa i allt. Hur många kan det? När jag är på dåligt humör så är hela världen svart. Eller ja nästan i alla fall. Eller så struntar jag i vilket. Men inte han. Trots att han själv har sina krämpor så anstränger han sig för att förgylla andra människors dagar. Ett av sätten han gör det på är att att gå till ett äldreboende varje fredag.

På något sätt har han lyckats få en hel rad gamla musikanter att ställa upp och spela och sjunga gratis och själv står han för allt kaffe och fikabröd. Och det är inte det billigaste kaffet han köper heller. Nej han köper såklart det dyra kaffet som har haft minst mellanhänder och därigenom gynnar kaffeodlarna mest. Det är många gamla som kommer till denna "event" varje fredag och rummet de håller till i blir alltid fullpackat.

Min söta farfar är han som är inringad i rött. Det är också han som låter mest i allsången, förutom sångaren i musikanterna dådå men denne har ju mikrofon. Hos musikanterna varje fredag är min farfar som lyckligast.

För de andra barnbarnen tycker jag inte att det finns några ursäkter, förutom för de som inte bor i Stockholm då. Man hälsar på sin farfar. Det gör man bara. Ursäkter som "mycket att göra" räcker inte till och förtjänar inte ens att höras på. Alla har tid över för sin farfar. Alla kan ta sig tid någon gång då och då. Jag gör det. Och gudarna ska veta att jag har mycket att göra. Idag var jag t.ex. med och lyssnade på musikanterna från klockan 13-16. Och det trots att jag har en enormt jobbig och stor tenta (som det är lite smärre kris inför) om exakt en vecka. Men att se honom bli sådär glad som han blir när vi följer med är värt det, även om så tentan skulle gå i stöpet. Det finns alltid fler tentatillfällen men man vet aldrig hur många sådana här tillfällen man får med sin farfar.

Ja jag är en sucker för gamla helt enkelt. Samtidigt som de kan vara fruktansvärt påfrestande och enerverande så är de flesta av dem så oerhört goa. Och t.om. en elak människa som jag blir läskigt snäll runt dem. Att lyssna på alla deras historier är väldigt intressant. Ibland glömmer man ju nästan bort att de också har varit unga en gång.