Småbarnsföräldrar, ett eget släkte?

Nu när man nått den underbara åldern 27, och dessutom är i ett fast förhållande sedan ett antal år tillbaka, får man alltsom oftast höra:

1. Vill inte du/ni ha en liten snart?
Svaret är nej. Dels för att jag studerar och vill ha en stabil ekonomi först men sedan för att de verkar så fruktansvärt jobbiga för att vara ärlig. Det är klart att småbarn kan ha sina goa stunder och se riktigt söta ut men de kan också föra ett djävulskt liv och se riktigt hemska ut. När man sedan ser alla nyblivna mammor i sina slitna kläder som inte tycks kunna prata om någonting annat än sin son/dotter så blir jag inte direkt mer frestad.

2. Men nog skulle det väl vara roligt med en liten hemma?
Hmm. Jag är ytterst tveksam. Det är klart att jag skulle falla pladask för mitt eget barn, med undantaget att jag fortfarande kommer ha mitt eget liv kvar och inte viga det helt för honom/henne. Det finns dock en hel rad saker som blir annorlunda och innan jag binder fast mig på det sättet så vill jag kunna leva riktigt slösaktigt och resa en massa!

3. Men vill du inte vara en relativt ung mamma?
Jag ville det när jag var yngre. Men ju äldre jag blir, ju närmare barnfrågan kommer, desto mer vill jag skjuta på det. Vad är brådskan? Javisst man blir mindre fertil efter 30 osv men skulle det mot all förmodan inte gå att få barn sedan så får jag väl adoptera. Jag vill hellre använda min "ungdom" till att "leva loppan", något som inte riktigt går med studiemedel. Jag skaffar hellre barn när jag är lite äldre och har en stabil och bra inkomst och kan ge allt jag vill till mitt barn. Och då talar jag inte om skämma bort utan mer fritidsaktiviteter, andra intressen och så småningom även språkresor och dylikt.

Ärligt talat så skrämmer småbarnsföräldrar mig. Inte alla såklart men många. För mig är de nästan att jämställa med alien-filmer. Innan barnet är de helt normala, har ett eget liv och kan prata om lite allt möjligt, de bryr sig om hur de ter sig och ser ut och är ja..normala. Sedan kommer barnet och allt ändras. Allt de pratar om är sina barn, de sätter på sig precis vad som helst och kan agera hur som helst ute bland folk. För att ta några exempel så ammar mammorna precis överallt och man ser precis allting, blöjor kan bytas på de mest opassande ställen och slängas i vanliga papperskorgar (t.om. i ett inomhuscentrum!), de skriker på/till sina barn tvärs över hela ställena de befinner sig på (det spelar ingen roll om det är inne i en affär eller på en resturang). Om jag blir så så måste någon slå mig i huvudet med något hårt. Nu tror jag inte att den möjligheten ens finns men en gång i tiden var ju även dessa mammor relativt normala..